Den 20 maj antog Världshälsoförsamlingen den alkoholstrategi som har varit på väg sedan de nordiska länderna tog sitt initiativ för fem år sedan. Man kan tycka att det tog lång tid, men uppenbarligen har en mognadsprocess varit nödvändig. Nu antogs strategin enhälligt, och närmare fyrtio länder gjorde inlägg till stöd för den.
Strategin är ”evidensbaserad” det vill säga den nämner de inslag i en aktiv politik för att förebygga alkoholskador som vi känner från forskningen och från många års svensk alkoholpolitik: skatter, begränsning av tillgängligheten, begränsning av marknadsföringen, lagstiftning och aktiva åtgärder mot alkohol i trafiken, insatser inom sjuk- och hälsovården och lokalt arbete för att förändra den sociala miljön.
Alkoholindustrin har fått ge sina synpunkter under processen, liksom frivilligorganisationer och medlemsstater. Men uppenbarligen har man lyckats hålla industrin utanför de slutliga avgörandena, i god WHO-tradition. Beslutet är en framgång för svenska strävanden, både av den nuvarande och den föregående regeringen. Av avgörande betydelse var troligen att afrikanska stater, med Rwanda i spetsen, i ett känsligt skede av arbetet, agerade pådrivande, så att det hela inte längre framstod som ett exklusivt nordiskt projekt. Det är föga förvånande, för om det är några länders utveckling som allvarligt hotas av alkoholen, och den kommersiella alkoholindustrins framfart, så är det många i Afrika.
Nu gäller det att denna viktiga strategi verkligen förs ut i praktiskt arbete. För att det ska ske, behövs att WHO har personella och ekonomiska resurser. Detta betonades i ett tillägg som gjordes vid slutbehandlingen på förslag av Thailand. Det kan inte nog understrykas. Under många år har arbetet blivit lidande av att ledningen för Världshälsoorganisationen, både den globala i Genève och den regionala i Köpenhamn, har givit alkoholfrågorna för låg prioritet när det gäller att avsätta personella resurser.
WHO-ledningen vill givetvis helst ha pengar från medlemsstaterna utan villkor, ”with no strings attached”. Sverige är ett av de länder som ställer upp för denna princip. Det är naturligtvis i princip lovvärt. Men låt oss inte hemfalla åt illusionen att det betyder att Världshälsoförsamlingen därmed i demokratisk ordning avgör prioriteringarna. Det görs i praktiken i WHO som i de flesta andra organisationer av ledningen. Den möjlighet Sverige har att verka för att alkoholstrategin får den plats i arbetet som alkoholens skadeverkningar motiverar, är att också vi i någon utsträckning ger riktade bidrag, utöver våra generella insatser. Det handlar inte om mycket pengar.
Med tanke på den stora betydelse det har för vårt lands möjlighet att fortsätta bekämpa alkoholskadorna med en solidarisk, forskningsbaserad politik, att strategins tankar slår igenom i andra länder – både i Europa och i världen i övrigt – är det ett starkt svenskt intresse att WHO verkligen kan bedriva ett aktivt arbete för att föra ut strategin. Vi satsar, glädjande nog, hundratals miljoner kronor varje år i statsbudgeten på alkoholförebyggande arbete. Det vore en bra användning av fem eller tio av dessa att ge öronmärkta bidrag till WHO-kontoren i Genève och Köpenhamn.
Gabriel Romanus
Ordförande i Alkoholpolitiskt Forum
2010-05-24